Kursen i tvåändsstickning är redan inne på sin tredje dag. Vi arbetar utifrån inspirationsmaterial och fördjupar oss i sådant var och en finner intressant. Jag kommer att ägna några kommande blogginlägg åt att presentera delar av detta material och börjar med inlånat från bybor.
Några orebor har bidragit till kursen genom att låta oss ta del av äldre stickade alster från Ore.
Vi fick låna denna fästmansgåva som har tillhört en man född 1849. Vantarna är idag ca 150 år gamla. Det är herrvanten till oredräkten med traditionell färgskala och mönstring, men där stickerska utformat bårderna efter eget huvud.
Genom att studera äldre stickat har vi förstått att själva bårderna stickades med ”vanlig” tvåfärgsstickning utan att sno tråden på baksidan av arbetet, vilket annars är kännetecknande för tvåändsstickning.
Vi fick också låna denna nystickade mössa/spelmansluva med mönsterbårder hämtade från de gamla vantarna ovan. Mössan är inte tvåändsstickad. Kanske någon av kursdeltagarna översätter mönstret till tvåändsstickning.
Nedan visas ett par kyrkvantar från 30-talet som nu hunnit bli 85 år gamla. Dessa vantar är inte heller stickade i tvåändsstickning, men ändå intressanta att studera.
Slutligen kommer vi till det riktigt unika, ett par välanvända, slitna och lagade tvåändsstickade vardagsvantar som vittnar om hur man tog vara på sina textilier till sista tråden. Vantarna är stickade på muddar i avvikande material som är enklare än i själva vanten, inte lika mjukt och glansigt. Uppläggningen vittnar om att muddarna kan ha tillhört något annat plagg, vantar eller tröjärmar och de kan till och med vara maskinstickade.
Garnet är mycket mjukt och glansigt och måste ha varit oerhört slitstarkt trots att det är tunt och smidigt.
Det unika med denna vante är att den forfarande är bevarad. I regel fick endast finplaggen leva vidare. Vantarna har tillhört en kvinna som levde mellan åren 1911 och 1984. När de blev alltför slitna att användas till vardags tjänade de som trädgårdsvantar under många år. De omsorgsfullt utförda lagningarna visar att man vårdade sina plagg och inte lät något användbart förfaras, långt innan återbruk blev ett mode.