Bland garner, trasor och trådar Man tager vad man haver och gör så gott man kan.

Nu är årets kurs i tvåändsstickning i Näset avslutad, och vi hälsar varandra med ”Nästa år i Näset”. Jag förundras över att varje kurs blir olika trots att upplägget är ungefär detsamma. Det beror naturligtvis på att deltagarna sätter sin prägel genom val av inspirationsmaterial och vår kursledare Beibritts mantra ”tvåändsstickning är möjligheternas teknik” visar sig åter igen stämma.

Under tidigare år har orevanten, dam varit den absolut populäraste vanten att påbörja under kursen och det fanns flera sådana vantar bland exemplen på tvåändsstickat som deltagarna hade med sig. Men i år fastnade man för annat.

Idag visar jag ett par bilder som influerats av Ores damvante.

Till vänster i bilden ser vi en vante som innehåller alla de typiska elementen för Ores damvante.

– Vit botten, med röda mönsterbårder.
– Uppläggningsvarv med en röd bindetråd.
– Enkla bårder med avigvarv i rött och eller polkaeffekt med var annan maska rött och var annan vitt.
– Kragen något vidare än vanten i övrigt.
– ”Midja” med några krokvarv avslutar mudden.
– Kiltumme med ökningar i ena sidan.
– En diskret dekoration vid tummen i zig-zagmönster med krokmaskor, i detta fall även med röda prickar.

Ovanför vanten skymtar en mudd med samma uttryck. Vi ser:
– Uppläggningsvarv med röd bindetråd.
– En fläta stickad i med två avigvarv där var annan maska är röd och var annan vit.
– Ovanför flätan ser vi staplar av sk o:n.

Den här vanten påminner om orevanten, men skiljer sig på några punkter.
– Uppläggningen har svart garn i maskorna, men bindetråden är fortfarande röd.
– Mudden har röd bakgrundsfärg med vitt mönster, det vanliga är röd bård på vit botten.
– På handens ovansida finns en liten diamantformad dekoration med krokmaskor. Handens ovansida brukar vara helt slätstickade förutom tumdekorationen.

På den övre bilden ser vi, till höger, en vante som är stickad i tvåändsstickning men saknar de flesta kännetecknen på en traditionell vante. Tvåändsstickningen erbjuder möjligheter som inte kan åstadkommas med andra sticktekniker.

Rött och vitt är damernas färg i Ore.

Detalj från vanten som visades i förrgår.

Bårderna liknar varandra, men är ändå olika.

Tumdekoratiner finns på alla vantar.

Även på de allra enklaste.

Inger Wallin har stickat alla dessa vantar med gamla orevantar som förlaga.

Precis som tuppen bar männen i Ore den färggrannaste skruden.

Detta är en detalj från Inger Wallins brudgumsvante som visades i förra inlägget.

Bakgrundsfärgen är naturfärgad mörkbrun. Bårderna varierar i utförandet. De är stickade i gult, grönt och blått mot en röd bakgrund.

Tumdekorationen består i regel av en eller flera zig-zagbårder på utsidan av vanten och en rand över en maska på insidan.

Till mansdräkten hör även en handkåk. Denna saknar ännu den täta kavelfransen som ska sticka fram under rockärmen.

Alla dessa arbeten är analyserade och stickade av Inger Wallin.

Nu är kursen i tvåändsstickning slut och jag sitter här och försöker sortera mina bilder och intryck.

Denna vecka tänker jag bjuda på några axplock från kursen.

En dag fick vi besök av Inger Wallin. Hon har med stort engagemang och noggrannhet studerat äldre plagg och dräktskick från Ore.

Inger har försökt att återskapa gamla orevantar och efterliknat färg, modell, mönster och stickfasthet så långt det varit möjligt. Hennes vantar är stickade i ett äldre tunt garn från Bergå i 12/2 och 10/2.

Vilken fest när hon dukar upp innehållet i sin korg.

Brudgumsvante från Ore.

Damvante från Ore.

I nästa inlägg visas mer.

Fjärde och sista kursdagen visar vi varandra pågående och avslutade arbeten.

Ovan ser vi Hillys fina basker som snart är klar.

Hilly har också stickat ett fint glasögonfodral.

Beibritts vantar med djupmaskor gör oss stumma av beundran.

Kerstin L’s miniatyrvantar går inte heller av för hackor.

Gunilla stickar vantar. Först vanlig resår, sedan slätstickning med två ändar, fast och jämnt. Det kommer att bli utmärkta arbetsvantar.

Carla visar en utsökt basker med tillhörande vantar.

Detta var några av läckerbitarna vi visade varandra.

Kursdeltagarna hade mycket varierade kunskaper och erfarenheter av tvåändsstickning. Men Beibritts huvudbudskap gäller oss alla.

– Gör aldrig avkall på kvalitén.
– Fuska inte med tekniken.
– Sticka hårt och fast.
– Använd den bästa kvalitén på garn, alltid z-tvinnat.

Vi tar till oss detta och gör så gott vi kan tills vi ses igen, nästa sommar, vecka 28, tisdag till fredag – om Gud vill och vi har hälsan.

Tredje kursdagen gjorde vi en fin hoptagning som passar bra på vantar med mönster i krusmaskor. Jag lärde mig alltså något nytt även denna dag.

Under eftermiddagen gjorde vi en utflykt till Norrboda gammelgård. Där finns några gamla tvåändsstickade alster att beskåda, gråvantar, orevantar och en fin handkåk.

Vad är krusmaskor? Ett exempel finns på handlåken ovan. Krusmaskorna bildar det diskreta ytmönstret. Som du säkert vet används två trådar vid tvåändsstickning. Var annan maska stickas med den ena tråden och var annan med den andra. Utmärkande är även att trådarna snos om varandra på baksidan av arbetet. Men, när man stickar krusmaskor läggs den ena tråden framför arbetet, trådarna snos inte om varandra och ett fint ytmönster bildas.

Vad är då en handkåk? Jo, en mudd som männen bär till folkdräktens ytterrock på vintern. Endast den fylliga kavelfransen sticker fram under ärmen.