Denna vita vante bärs av kvinnorna till Oredräkten på vintern. Men jag tycker att den fungerar bra även om man inte bär dräkt.
En orevante behöver inte se ut exakt på detta sätt. Om man studerar gamla damvantar från Ore kommer man att upptäcka att de alla är olika, men att det finns några tydliga gemensamma drag.
1. Färgen är alltid naturvit med röd dekor på mudden och ofta även vid tumkilen på vantens ovansida. Den röda färgen kan ha olika nyanser, men är oftast en mättad klarröd färg som ibland går något mot vinrött.
2. Mudden är något vidare än handleden med några hoptagningar så att den smalnar av mot handen. Mudden avslutas med en ”midja” i kedjegång, dvs två krokvarv med udda antal maskor i varvet. Vidden kan variera något.
3. Uppläggningen sker som vanligt i tvåändsstickning med tre trådar. Kombinationen av färger i uppläggningstrådarna kan utnytjas för att få dekorativa effekter.
4. Efter uppläggningen stickas ett eller flera varv med krokvarv eller avigmaskor så att mudden inte ska rulla sig. Även här utnyttjas möjligheten att skapa dekorativa effekter genom att blanda det röda och vita. Man kan skapa både prickar och ränder.
Ovanför ”midjan” som avslutar mudden stickas tummarna med tumkil. På båda sidorna om tummen finns en liten dekoration. Denna består ofta av ett zig-zag mönster i röd färg på ovansidan av vanten och en stapel dekorativa krokmaskor (krus) på insidan. Ibland finns både krokmaskor och zig-zagmönster på ovansidan.
Partiet ovanför tummen är slätstickat i naturvitt ullgarn. Det finns tumvantar, fingervantar och halvvantar.
