Under förra årets kurs påbörjades dessa vantar inspirerade av herrvanten från Ore.
I år fick vi se dem klara. Fina eller hur?
Nu är årets kurs i tvåändsstickning i Näset avslutad, och vi hälsar varandra med ”Nästa år i Näset”. Jag förundras över att varje kurs blir olika trots att upplägget är ungefär detsamma. Det beror naturligtvis på att deltagarna sätter sin prägel genom val av inspirationsmaterial och vår kursledare Beibritts mantra ”tvåändsstickning är möjligheternas teknik” visar sig åter igen stämma.
Under tidigare år har orevanten, dam varit den absolut populäraste vanten att påbörja under kursen och det fanns flera sådana vantar bland exemplen på tvåändsstickat som deltagarna hade med sig. Men i år fastnade man för annat.
Idag visar jag ett par bilder som influerats av Ores damvante.
Till vänster i bilden ser vi en vante som innehåller alla de typiska elementen för Ores damvante.
– Vit botten, med röda mönsterbårder.
– Uppläggningsvarv med en röd bindetråd.
– Enkla bårder med avigvarv i rött och eller polkaeffekt med var annan maska rött och var annan vitt.
– Kragen något vidare än vanten i övrigt.
– ”Midja” med några krokvarv avslutar mudden.
– Kiltumme med ökningar i ena sidan.
– En diskret dekoration vid tummen i zig-zagmönster med krokmaskor, i detta fall även med röda prickar.
Ovanför vanten skymtar en mudd med samma uttryck. Vi ser:
– Uppläggningsvarv med röd bindetråd.
– En fläta stickad i med två avigvarv där var annan maska är röd och var annan vit.
– Ovanför flätan ser vi staplar av sk o:n.
Den här vanten påminner om orevanten, men skiljer sig på några punkter.
– Uppläggningen har svart garn i maskorna, men bindetråden är fortfarande röd.
– Mudden har röd bakgrundsfärg med vitt mönster, det vanliga är röd bård på vit botten.
– På handens ovansida finns en liten diamantformad dekoration med krokmaskor. Handens ovansida brukar vara helt slätstickade förutom tumdekorationen.
På den övre bilden ser vi, till höger, en vante som är stickad i tvåändsstickning men saknar de flesta kännetecknen på en traditionell vante. Tvåändsstickningen erbjuder möjligheter som inte kan åstadkommas med andra sticktekniker.
Kursen i tvåändsstickning är redan inne på sin tredje dag. Vi arbetar utifrån inspirationsmaterial och fördjupar oss i sådant var och en finner intressant. Jag kommer att ägna några kommande blogginlägg åt att presentera delar av detta material och börjar med inlånat från bybor.
Några orebor har bidragit till kursen genom att låta oss ta del av äldre stickade alster från Ore.
Vi fick låna denna fästmansgåva som har tillhört en man född 1849. Vantarna är idag ca 150 år gamla. Det är herrvanten till oredräkten med traditionell färgskala och mönstring, men där stickerska utformat bårderna efter eget huvud.
Genom att studera äldre stickat har vi förstått att själva bårderna stickades med ”vanlig” tvåfärgsstickning utan att sno tråden på baksidan av arbetet, vilket annars är kännetecknande för tvåändsstickning.
Vi fick också låna denna nystickade mössa/spelmansluva med mönsterbårder hämtade från de gamla vantarna ovan. Mössan är inte tvåändsstickad. Kanske någon av kursdeltagarna översätter mönstret till tvåändsstickning.
Nedan visas ett par kyrkvantar från 30-talet som nu hunnit bli 85 år gamla. Dessa vantar är inte heller stickade i tvåändsstickning, men ändå intressanta att studera.
Slutligen kommer vi till det riktigt unika, ett par välanvända, slitna och lagade tvåändsstickade vardagsvantar som vittnar om hur man tog vara på sina textilier till sista tråden. Vantarna är stickade på muddar i avvikande material som är enklare än i själva vanten, inte lika mjukt och glansigt. Uppläggningen vittnar om att muddarna kan ha tillhört något annat plagg, vantar eller tröjärmar och de kan till och med vara maskinstickade.
Garnet är mycket mjukt och glansigt och måste ha varit oerhört slitstarkt trots att det är tunt och smidigt.
Det unika med denna vante är att den forfarande är bevarad. I regel fick endast finplaggen leva vidare. Vantarna har tillhört en kvinna som levde mellan åren 1911 och 1984. När de blev alltför slitna att användas till vardags tjänade de som trädgårdsvantar under många år. De omsorgsfullt utförda lagningarna visar att man vårdade sina plagg och inte lät något användbart förfaras, långt innan återbruk blev ett mode.
I väntan på kursen i tvåändsstickning kommer ett bloggtips från en tidigare kursdeltagares blogg. Läs här ->
Jag har också stickat Moravantar, en materialsats från hemslöjden i Mora. Tyvärr är inte passformen perfekt, korta och breda. Beskrivningen bör justeras lite. Du kan läsa om dem här-> och här->
Jag lever fortfarande på sommarminnen och tänker tillbaka på stickstämman på Hållands folkhögskola, Jämtland, i augusti. Arrangörer var Sanna T Sköld och Eva i Stäket. Stämman var innehållsrik och välorganiserad. Tiden utnyttjades väl och vi lärde oss massor av varandra och av kunniga föreläsare och kursledare.
Jag deltog i tre kurser, Nancy Bush höll en kurs om sticktradition från den estländska ön Muhu. Nancy hade en hel bunt fina vantar med sig som vi fick studera.
Vi påbörjade en vante med typiska Muhu-tekniker – fina uppläggningar, bårder i tvåändsstickning, instickade motiv där garnet inte följer med runt hela varvet med mera.
Så här såg våra stickprov ut framåt lunch andra stämmodagen.
Jag deltog också i grund- och fortsättningskurs i patentstickning med Nancy Merchant. Vi stickade ett antal provlappar och slutligen påbörja jag en halsduk där ökningar och minskningar tränas varje varv.
Patentstickning ställer begreppet maska på ända. En maska är antingen en vanlig maska eller en mask + ett omslag. Nancy beskrev det som en maska med en sjal över axlarna. Tänker man på det sättet blir det genast enklare. Maskor uppträder i par. Vid ökningar och minskningar måste man öka/minska två maskor för att upprätthålla mönsterbilden. Nancy M har en utmärkt hemsida om patentstickning där sådana finesser beskrivs.
Stämman innehöll även föreläsningar där vi fick smakprov på innehållet i övriga kurser. Nancy Bush berättade om stickresor i Estland, Nancy Merchant om vägen till Brioch stich, Elsie Duvecot om ”Knit one below” och Ingela Fredell om stickning från Jämtland och Härjedalen.
Vi fick också ta del av ett rikt material från länshemslöjdens samlingar.
Förutom föreläsningar, kurser och givande samtal bjöd stämman på marknadsafton. Särskilt intressanta var de lokala fårägare som spinner garn från egna får i kvaliteter, som inte går att uppbringa i garnaffärerna. Jag passade på att ökad mitt garnförråd med ett oerhört vackert och glansigt garn från ”Fjällbete i Åredalen”, en ekonomisk förening, som marknadsför sig som säljare av förädlat gräs.
Här visas sommarens andra stickprojekt. Juli är tvåändsstickningsmånad för mig. Då genomför vi en kurs i tvåändsstickning på mitt lantställe i Furudal, norr om Rättvik. I juli blev alltså dessa sockor, som jag skrivit om tidigare, klara och nu tas de snart i bruk. Jag bor med golvdrag ock kakelugnsbrasor, så ett extra lager isolerande ull är ett måste. Fler bilder på sockorna finns på ravelry.
Du kan redan nu börja drömma om en härlig tvåändsstickningsvecka sommaren 2014. Skicka ett mail till e@ullabritt.se så sätter jag upp dig på intresselistan till nästa års kurs och du får mer information framåt våren. Genom att läsa sådant jag skrivit om tidigare kurser får du en uppfattning om hur vi lägger upp det. Börja läs här så hittar du länkar till flera rapporter från kurserna. Det är fyra dagar i vecka 28 det gäller.
Det blev ett längre sommaruppehåll på bloggen än jag hade tänkt mig. Nu är det bara en vecka kvar tills det är dags för vintertid, vi har haft några frostnätter och jag har slutat använda sandaler utomhus. Sommaren är definitivt slut och det är hög tid att återuppta bloggandet. Jag tänker fortsätta att dokumentera mina aktiviteter på det textila området.
Först vill jag berätta att bingekoftan är klar. Knapparna köptes på JM Trimming i New York i juni, en butik som har allt, knappar, band, kristaller, pärlor, paljetter av alla tänkbara slag. Det blev helt omöjligt att välja, så jag köpte bara enkla knappar till koftan.
Konstsömnadskursen innehöll ett avsnitt där vi broderade på stickat. Tolkningen av uppgiften var väldigt vid. Några av oss räknade maskor, andra broderade fritt. Material och kvalitet skiftade, tunt, grovt, handstickat, maskinstickat, trikå etc. Någon testade även att brodera på tovat.
Själv valde jag att testa maskbundet broderi på prover från fortsättningskurs II i stickning, som gick parallellt med konstsömnadskursen. Jag skrev lite om det här, sedan använde jag även denna provkofta för ytterligare försök med broderi på stickat.
Det är inte helt lätt att brodera på stickat om man ska behålla stickningens elasticitet.
Mina kurskamraters arbeten visade prov på både kreativitet och skicklighet:
De flesta bilderna talar för sig själv, men denna mössa kräver kanske en förklaring. Det är en tunnare mössa helt täckt av stora kedjestygn med flera trådar mohairgarn. Fyndigt tycker jag.
Jag förundras över hur olika vi löste uppgiften och är helt säker på att jag kommer att experimentera vidare med broderi på stickat.
Vill du se fler exempel på broderat på stickat kan du besöka vår kursledare Katarina Evans blogg. Hon visar både eget material, inspirationsmaterial till kursen och bilder från själva kursarbetet.
Nästa blogginlägg från kursavslutningen i konstsömnad kommer att handla om Sashiko.
Favoritteknik när det gäller stickning är tvåändsstickning. Vi har en rik sticktradition i Sverige och det finns mycket intressant att se och inspireras av på våra museer.
Men man behöver inte alltid hålla sig till det traditionella. Tekniken inbjuder till utveckling av nya mönster med ett eget uttryck, tex med tråden på rätsidan kan man forma mönster, som inte är möjliga med andra sticktekniker.
Här testar jag diagonalställda rutor i ett strumpskaft.
När det blir dags för hälen väljer jag en kilhäl i stället för traditionell tvåändsstickningshäl, framför allt därför att sockan blir vidare och lättare att sätta på foten.
Jag lärde mig att sticka denna typ av häl av min mormor redan som barn. Hon lärde mig att sticka vantar och sockor efter mina egna händer och fötter. En gång har jag provat att använda en beskrivning. Det var på HV:s stickkurs och då blev sockorna för trånga. Dessa sockor visas här.
I fortsättningen håller jag mig till mormors tips. Inför varje vinter såg hon till att det fanns minst 20 par rejäla raggsockor i morfars socklåda. Han jobbade som linjearbetate utomhus i Norra Dalarna, mot norska gränsen, det värsta köldhålet i Sverige, och svarade för att de avlägsna byarna i fjällvärlden fick telefon.
Ibland stickade mormor nytt, men hon var en fena på att stoppa och sticka nya hälar och tåpartier på slitna sockor. Gamla strumpskaft blev ofta starten på ett par nya sockor. Det blev ibland tvåändsstickning på hällappen, ibland sk Äppelbohäl. Hälarna var alltid förstärkta på något sätt. Det fanns inte så mycket tid till mönsterstickning och dekoration.
– Sånt bjäfs, sade hon, med lite förakt i rösten.